Axel

Axel föddes 1904 11/11. Han dog 1997 8/6.  

Min Pappa hette Einar Bryngelsson. Han var född och uppvuxen på Rörö, med åtta syskon. En lillebror till honom hette Axel. När Axel var ung var han fiskare på de stora båtarna vid Rörö, men när han blev lite äldre gifte han sig med en kvinna som hade en stor ö. Ön heter Gillholmen och ligger nära fastlandet, rakt in från Rörö. De ägde också en stor fågelö. Där fanns det många fridlysta fåglar, och Axel fick betalt för att skydda dem. Axels fru hette Annie. I deras gård ingick också ett antal mindre öar, men det mesta var berg och sten, och gick inte att odla på. Deras hus låg i en grön liten sänka, skyddat för väder och vind av bergen. Det var bara en öppning åt söder, där det nästan aldrig blåser ifrån, och där solen värmer som mest. Bredvid huset låg en ladugård, där hönsen bodde, och där det doftade hö från loftet. Hö som korna skulle äta på vintern. Kycklingarna hade en egen liten inhägnad, och var så roliga att titta på. Jag och min bror brukade fånga räkor och små krabbor, till att mata kycklingarna med. Framför ladugården låg ett trädgårdsland, där allt man kan önska sig växte. Annie odlade också lite blommor för skojs skull. 

I vattnet nära huset låg en liten brygga, med två träekor. En stor för Axel och en liten till Annie. Bakom huset var en stor grön äng, där korna betade. Ibland hände det att korna tyckte att gräset började ta slut. Då vadade dom över ett sund till Sunnholmen. Då tog Annie sin lilla eka och rodde över till Sunnholmen för att kunna mjölka. Det var alltid så trevligt att komma till Gillholmen. Axel eller Annie vinkade in oss i köket. Så gick Axel ner till sin brygga och drog in en sump. En sump är en låda med små hål i, där fångade fiskar kan leva men inte rymma. Sen rensade Axel fiskarna. Ibland var det ål och ibland var det rödspotta. Sen fick Annie fiskarna och kokade dom i en gryta. Axel gick ut till trädgårdslandet och grävde upp potatis, och de grönsaker som han tyckte passade., t.ex. sallad och rädisor. Det var alltid gott att få äta så färsk mat . Särskilt potatisarna, tyckte jag var något helt annat än det vi köper i butikerna. Min bror och jag kunde leka så mycket. På den tiden fanns det fullt med små djur i vattnet. Vi byggde segelbåtar som fraktade gods från hamn till hamn. Till slut blev vi så skickliga att vi kunde bygga segelbåtar som seglade över till en liten ö, vände och kom tillbaka. 

Axel var alltid på gott humör när han träffade mig och min bror. Han brukade hitta på sånger om mig som han sjöng. Det var nog så att Axel sörjde väldigt mycket att han själv inte hade fått någon son. På kvällarna satt Pappa och Axel på berget och talade om livet. Glädjeämnen och bekymmer. Jag hörde Axel klaga på att han var så fattig. Då sa min Pappa: Axel, du är en av de rikaste människorna på jorden. Du som får leva i det här oerhört vackra, stilla och naturliga. Långt från stadens brus och larm. Jag skulle inte tveka en sekund om jag fick byta med dig. Axel var en av de sista riktiga fiskarbönderna i Sverige. Det han framförallt livnärde sig på var ålfiske. Nu är Axel död. Ålen är närmast utrotad, och fiskarbonden är ett minne blott.

Einar

Pappa Einar föddes 1902 25/7. Han dog 1992 21/1.

 
25/7 1902 låg Ida i barnsäng och kved. En kunnig kvinna från ön bistod henne. Ida var från fastlandet. Hon kom som barnflicka ut från Vedhall till Rörö, 1895, för att hjälpa Oskar. Hans fru hade dött i lunginflammation, bara 25 år gammal. De hann få ett barn, som döptes till Jenny. Ida och Oskar blev kära. De gifte sig och fick två barn, innan Ida blev gravid igen. Smärtan blev nu outhärdlig för Ida, och vips kom den lilla bebisens huvud ut. Den kloka kvinnan, tog tag i huvudet och drog ut det lilla barnet. Det blev en lycklig förlossning. Barnet döptes till Einar. Med tiden blev det fler syskon. Oskar var fiskare, och arbetade på en egen båt vid Rörö. Han var Schartauan och mycket sträng. För att hjälpa till i hushållet, plockade Einar koskit i bergen. Det gick bra att elda med, när det var torrt. Einar började skolan. På den tiden fick en lärare slå barnen. En klasskamrat, Rune hade inte lätt för sig. Han tittade drömmande ut genom fönstret. ”Vad tänker Rune på”, frågade läraren. ”Det sitter femton starar på Gustav Holgerssons tak”, sa Rune. Det var inget bra svar. 

När det var rast lekte barnen i bergen utanför skolsalen. Det gällde att inte komma in för sent. De lekte en rolig lek. Läraren ringde in. Alla barnen sprang så fort de kunde, för att komma in i tid. Einar sprang fortast, och fick en fruktansvärd örfil, bara för att han var lättast att slå.

Efter några år i skolan, fick Einar gå med på fiske. Det var väldigt svårt för Einar tålde inte sjön. Han planerade att läsa mer och bli tullare. När Einar var arton år gammal dog Oskar, hans Pappa. Einar avvek från andra Röröbor. När han inte arbetade, så klädde han sig annorlunda. I stället för blåkläder, så tog han på sig fina ”stadskläder”, med hatt och kavaj. Han spelade dragspel och orgel. Skrev texter och dikter. Einar blev målare för att försörja sig.  Han flyttade till Göteborg. Där träffade han en kvinna, som han blev väldigt kär i. Karin Svensson. Trots deras kärlek så fungerade det inte. Efter några år skildes de. På den tiden var skilsmässa mycket skamligt. Einar plågades av detta livet ut.

Efter en lång tids nedstämdhet åkte Einar ut till Johannelund för att bada. Där såg han en underbart vacker kvinna. Einar var mycket social, och tog kontakt. De skulle ses igen. Kvinnan blev Einars andra fru. Hon var betydligt yngre. De fick tre barn. Först en dotter. Sedan en son, och som sladdbarn, en son igen. Einar ville ha en son som var lik honom själv. Einar tyckte att jag, sladdbarnet, var lik honom. Jag skulle bara inte göra samma misstag, som Einar gjort.

Pappa Einar och jag älskade skogen. Jag lekte på sommaren med ett förstoringsglas, ett brännglas som fick löven att ryka. Mamma hade med sig picknick åt alla, och en damtidning till sig själv. På vintern älskade jag att åka skidor och skridskor. Jag for som ett jehu nedför backarna. På den tiden var det alltid kallt på vintrarna. Det fanns gott om dammar. Där åkte jag skridskor, medan Pappa gjorde upp lägereld.

Hur vått eller kallt det än var så hittade Pappa på något sätt torra grenar, och gjorde en brasa som vi värmde oss vid. Pappa hjälpte mig att bygga lådbilar. De gick att styra. Hjulen var hämtade från barnvagnar. Jag minns ännu hur oerhört värdefulla bra hjul var. Det var nog det värdefullaste vi barn visste. Pappa arbetade som målare på varven. Där gjordes världens största båtar. På vintern var han ledig ofta, för det var för kallt för en målare att arbeta på vintern. Ibland var han ledig på våren också. Därför hade han mycket tid att leka med oss. När jag var sex år köpte Pappa en motorbåt.

Tidigt på våren när isen smällt värmde solen så skönt. Pappa och jag var ute med båten långt innan någon annan hade sjösatt. Vi hade flera små öar i södra skärgården som vi kallade för våra öar. Tidigt kom blommor, gula blommor och styvmorsvioler som tog skydd av varandra i gropar och små ängar. På den tiden fanns det mycket fiskmåsar och ejdrar vid öarna. Vi följde deras utveckling vecka för vecka. Först byggde fåglarna med stor möda fina små bon. En vecka senare låg där ett ägg. Sedan två ägg, och blomtuvorna blev ännu yppigare.

Måsarna lade alltid tre prickiga ägg. Ejdrarna gråbruna något större ägg. Ibland åt Pappa ägg. Han hade ett knep för att se att de var ätliga. Lade han ägget i en pöl och det sjönk, så var det fritt fram att äta. I början av våren följde Pappa och jag fåglarnas och blommornas utveckling. Mitt i sommaren åkte vi till Rörö, tant Judith, och bodde där. Ibland åkte vi fiskebåt från fiskhamnen till Rörö. Pappa var ju själv fiskare när han var ung, och kände fiskare på alla båtar,

Vi fick krabbor, räkor humrar, kräftor och fisk. Senare på sommaren for vi till Gillholmen, Axel och Annie. Sist på sommaren åkte vi till Mormors, lilla stuga i Floda, och plockade bär och svamp. Då hade Pappa börjat arbeta och jag minns hur glada vi barn blev när hans moped hördes i den lilla backen. En gång stod vi barn och mumsade röda vinbär vid grannens häck. Farbror Svensson kom ut och tittade strängt på oss barn. Då sa lilla Sara röd om kinderna: ”Vi tar inga bär, vi bara står här.

Efter att vi barn flyttat hemifrån, lämnade Pappa och Mamma, radhuset i Bräcke. De fick en lägenhet vid Kyrkbytorget. Mamma trivdes bra, men Pappa hade svårt att må bra i en lägenhet. Efter alla år med lösningsmedel och farliga färger, fick Pappa Parkinsons sjukdom. Han darrade och var konstant nedstämd. När han fick barnbarn beklagade han att ännu ett barn satts till denna världen. 20 år innan miljöpartiet fanns, var Pappa miljökämpe. Vintern 1991 togs Pappa in på ett vårdhem. Mamma skulle opereras. Runt julen fick han komma hem till min familj. Han var där i tre dagar. ”Hur länge har du varit hos oss”, frågade jag utanför vårdhemmet. ”Två timmar”, svarade Pappa Einar. Några veckor senare. 21/1 1992 gav han upp andan. Han blev så liten då. Han såg ut som en liten bebis.

Sylvia

Mamma Sylvia föddes 1920 27/9. 

I Bokenäs på Västkusten finns Dragsmark och Källviken. Där föddes Amalia, min Mormor. I Källviken fanns också en indelt soldat. Pappa till Morfar. Soldattorpet fanns kvar när jag var liten, men har nu brunnit. Vid vuxen ålder flyttade Mormor till Göteborg. Hon hade träffat min Morfar, Sidor, och gift sig med honom. De fick fem barn, samt en pojke, och en flicka, som dog. Tre barn var pojkar, och två var flickor. Alla pojkarna blev ingenjörer. Den yngste, Uno, emigrerade till Australien i vuxen ålder. Av breven att döma var han lycklig, men med ett tragiskt slut. Unos stora intresse var stora, snabba, fina bilar. Han älskade oss barn, och vi älskade honom, och hans vän Knut. Vi blev så lyckliga när Uno och Knut, hälsade på. En natt, på andra sidan jorden, körde Uno ihjäl sig. Han tappade kontrollen över bilen, i en tunnel. Det var en märklig känsla, vid minnesgudstjänsten. Han var så nära, och så långt borta. Hans enda dotter var där. Det var första och sista gången jag såg henne. 
 

Mormors andra barn, var en flicka. Hon fick heta Sylvia, min Mamma. Mamma föddes i Olivedal. Hon växte upp där, med ett oräkneligt antal trappsteg ner till Linnégatan. Hon blev Göteborgare. En av hennes bröder var sjuklig. Han behövde frisk luft. Sidor skilde sig från Mormor. Hon flyttade med barnen till en stuga i Floda. Där var det frisk skogsluft. Mamma började i en ny skola. Det var många kilometer, att gå, till skolan varje dag. Mamma var duktigast i klassen. Morfar träffade en ny kvinna. De bosatte sig i ett fint hus i Högsbo villaområde. Båda blev med i Missionskyrkan. När Sidor var gammal, och jag fanns, hängde gitarren på väggen. Fast ingen spelade på den, så utgjorde den en stor lockelse på mig. ”En dag skall jag lära mig spela gitarr”, tänkte jag. Morfar var nästan blind. Vad det innebar, var ofattbart för mig. Då och då låg fotbollar i trädgården. Det var spännande. Pojkar spelade ofta boll utanför, och vågade inte hämta bollen. Vi kastade ut den, över häcken. 
 
Efter några år i Floda, flyttade Mormor tillbaks till Göteborg. Hon var sömmerska, och tjänade inte så mycket. Eftersom Mormor var skild, hade familjen dålig ekonomi. Att Mamma skulle få läsa vidare var inte att tänka på, eftersom tre bröder, kostades på. Mamma gick ut skolan med högsta betyg, men fick inte fortsätta läsa. Blott 20 år gammal träffade hon Pappa. Det var på badet i Johannelund. Han var 18 år äldre, men pratade så öppet, och var så charmig, att hon fastnade direkt. De gifte sig, och fick tre barn. Först en flicka. Sedan en pojke, och sist en pojke igen. Ett sladdbarn, som var jag. Mormor var nog avundsjuk. Hon tyckte att Einar skulle tagit henne i stället. Efter som Einar var 49 år när jag föddes, har mina kusiner varit en generation före. Deras barn har varit i min ålder. Mamma var finurlig och omtänksam. Jag föddes när vi bodde i Majorna. Jaegerdorffsplatsen. Ett Systembolag låg utanför. I porten uträttade A-lagarna, sitt naturbehov. Där luktade illa. Soptunnorna stod på gården. Toaletten var i svalen. Vi bodde i en etta, på första våningen. Granne var en alkoholist. En gång golvade Pappa honom så han flög nerför trappan. Det var en befrielse när vi flyttade till Frölunda. Ett stort hus allra längst ut. Jag lekte mycket i skogen. Pappa älskade skogen, och Mamma med. Vi gjorde utflykter på helgerna. Jag klättrade i träden. Mamma hade med sig fika, med bullar och kakor. Det var så trevligt när hon vecklade upp sin damtidning. Man visste att då var hon glad. Ibland drömde jag hemska drömmar på natten. Då sprang jag till Mammas och Pappas rum. Jag kröp ner emellan dem. Mamma och Pappa tyckte lika mycket om mig. Var Pappa vaken så var det honom jag kröp intill. Annars blev det Mamma. 
 
Innan jag började gå i skolan, så gick jag redan i söndagsskolan. Jag tog med mina vänner dit. En gång var Rogers katt i söndagsskolan. Det skrattade Mamma och Pappa mycket åt. Mamma trivdes när vi flyttade till Pölsebo på Hisingen. Det var ett radhus på Londongatan. Här hade hon två våningar, och en källare. Vi kunde greja och göra i ordning. Trädgården var liten och fin, med blommor och bär. När Mamma var äldre, och vi barn sedan länge, flyttat hemifrån, bytte de till en lägenhet vid Kyrkbytorget. När Pappa gick bort, bodde Mamma kvar. Min Mormor var mycket dominant. Det var min Pappa också. När båda gått bort, blev det skillnad för Mamma. Nu är hon 94 år gammal. Hon är klarare i huvudet än någonsin förut. Hon är lycklig, och trivs med sitt liv. Hon trivs i sin lägenhet, sina promenader. Sin hemtjänst, och sina minnen. Hon är inte rädd för att gå bort. Hon lever i nuet.

Amalia

 

 

Mormor föddes 1896 14/3. Hon dog 1979 15/11. 

Häradshövdingen fick en ny piga. Justina.  Hon var mycket ung. Bara 17 år. Både häradshövdingen, och hans son, blev mer än förtjusta, i denna mycket söta lilla viol. Justina tyckte att det var spännande att vara stor, och ha ett eget jobb. Hon lärde sig också hur rika och intelligenta människor, kunde leva och ha det. Häradshövdingen var förtegen med det mesta. Var det hans sätt att vara, eller kände han inte Justina tillräckligt väl än? Ute vid havet, höll ingen på titlarna, så som inne land. I inlandssocknarna var det inte vanligt att pigor och drängar, åt med herrskapsfolket. Härute, med fiske och lantbruk, i liten skala, var det inte alls lika ovanligt. Man måste hålla ihop, i regnväder, storm, översvämningar och åska. Häradshövdingens son var öppnare mot Justina, än sin Pappa. Pojken var 18 år, alltså bara ett år äldre. När de var små gick de i skola tillsammans. Efter någon månad började Justina må sämre. Det var som hon bar på en tung hemlighet. Efter fyra månader, vägrade hon att gå dit mer. Det var tidig morgon. Justina satt hos rosorna och grät. Gullrengnsträdet tyngde sina grenar, med de rikligt gula blomklasarna, över henne. Hon höll en prästkrage i handen. Ryckte av blad och räknade. Tårar trillade ned för hennes mjuka kinder. 

Svalorna hade byggt bo under verandans tak. De flög flitigt, snabbt och ljudlöst. Ungarnas svaga pipande var energiskt och uppfordrande. Mamma-fågel, och Pappa-fågel, strävade varje minut för att fylla de smås omättliga halsar. Justinas Mamma satte sig hos henne. Pappa slog ängen runt dem. Det doftade överväldigande gräs. Justina berättade att hon var med barn. Och tänkte dränka sig. ”Kommer inte på tal”. ”Vi tar hand om barnet” sa hennes Mamma. Barnet fick heta Amalia. Hon växte upp hos sin Mormor. I skolan kunde hon redan läsa. I kyrkan fick det duktigaste barnet gå först, och läsa dagens text. Amalia hade inget efternamn i skolan. Hon kallades bara ”oäktingen”. I kyrkan var hon bäst på allt, och läste flytande. Hon fick inte gå först, utan sist. Hon var ju oäkting. Hos de sina, sades det att hon skulle bli  präst. Kvinnliga präster fanns inte då, men man visste inget finare. 17 år gammal, träffade hon Sidor. Han var lång, ståtlig, och begåvad. Han ville bli lärare, och sökte till semenariet. Han kom in, men kunde inte börja. Han var allt för fattig. 

När Amalia var 18 år gammal, gifte de sig. För att försörja sig, blev Sidor bagare i Göteborg. De lämnade Källviken. Sidor lämnade sin far, den indelte soldaten, som bodde i ett litet torp, på en vacker plats. Bara efternamnet tog han med sig. ”Käck”, hette han. Han tog förstås också med sig, sin unga fru, Amalia. De flyttade till Linnégatan i centrala Göteborg. Han fick arbete på gångavstånd. Amalia blev gravid, med en dotter. Fortfarande som bebis, dog barnet i en hemsk sjukdom, ”difteri”. Amalia blev gravid igen. Denna gång blev det en pojke. Han blev också sjuk. Amalia åkte med honom till Barnsjukhuset, nära Linnéplatsen. ”Det är ingen fara, vi tar hand om honom nu”, sa de. Nästa dag, åkte Amalia dit. Hon möttes av ett glatt besked. ”Han dog i natt”.

Det var en svår chock förstås. Amalia var ung, hon ville försöka igen. Hon fick sedan 5 barn, som överlevde. Två flickor, och tre pojkar. Läkaren sa till henne att hon inte skulle få fler barn. ”Du får be honom, att vara snäll mot dig”. Sidor stod inte ut med detta. Han gav sig iväg och träffade andra kvinnor. Detta plågade Mormor så att hon bad honom komma tillbaka, och få ha fritt fram. När Sidor lämnade familjen, så sa han till Östen, den äldste pojken, att nu får du ta över. ”Skall jag ta över din familj”, svarade Östen. Eftersom Östen var det äldsta barnet, så hann han utbilda sig mest. Utbildandet slutade vid skilsmässan. Arne, son nummer två, fick börja arbeta på Hotell, för att bidra till försörjningen, Erna den yngsta flickan, fick inte läsa. Det yngsta barnet, Uno, fick kostas på. Arne var Piccolo på ett Hotell. Sidor betalade underhåll. När han fick veta att Arne var Piccolo, gick han dit. Han frågade hur mycket Arne tjänade. Sedan drog han av den summan i underhållet. Morfar och hans nya fru, träffades i frikyrkans lokaler. Sidor var kyrklig, han älskade att läsa, men han hade ledsyn bara. På Sidors begravning grät Amalia tröstlöst. ”Jag älskade den mannen så”. Nu är hon borta, men den kärlek hon kände, lever kvar. Det var synd om Amalia som inte fick ha sin Sidor kvar.