Sidor

Morfar föddes 1889 12/05. Han dog 1957 6/12. 

Morfar, Sidor, föddes som första barn, i en syskonskara, av sju barn. Hans Pappa var indelt soldat. Det var i Kärlingesund, Dragsmark, i Bohuslän. Fadern, Johan var född 1863. Mamma var lite yngre. Hon föddes 1867. De hade träffats på en dans, i Dragsmark. Dansbanan var ordnad nere vid vattnet. Fadern, Johan, såg Selma med nya ögon. Han var lång och ståtlig, och hade inte lagt märke till Selma tidigare. Nu var hon 16 år. En söt ung kvinna tittade fram. Johan kunde inte slita ögonen från henne. Två år senare gifte de sig, och Selma flyttade in i den unge soldatens stuga. Där var vackert, men marken var inte så stor. Johan hade fått en extra bit mark, att odla på, när kontraktet skrevs. Det blev mest potatis där. Det kom att behövas, när familjen växte. Selma kved. Johan hade hämtat den hjälp som fanns att få. En kunnig kvinna från Källviken, var van vid förlossningar. Det såg ut att bli komplicerat, men plötsligt lossnade det. Barnets huvud kom ut. Snart var Sidor född. Han var efterlängtad. Johan och Selma älskade varandra, och nya arbetshänder, var inte att förakta. Det var bra med en pojke. 

Johan var upptagen av sitt soldatkall, och hade inget större intresse för odling. Det var underbart med ett eget torp, en bit mark, och en odlingslott därtill. Johan fick lov att fälla träd till ved, men det drogs av i lönen. En ny yxa vore inte fel. Johan undrade om sonen skulle hugga ved bra. Han somnade bredvid sin Selma. Lycklig över att allt gått bra. Doktorn hade inte behövts, och det var långt till Lysekil. Tiden gick och sonen döptes till Sidor. Sidor var mycket för sig själv. Nya syskon kom, men Sidor var mest ensam. Han satt ofta i vedboden och tänkte. När han var fyra år, fick han tälja. Selma var rädd att han skulle skada sig, men Johan lät honom skära. Han blev riktigt flink. Hans yngre bror gick gärna med till potatislandet, och hjälpte till så gott han kunde. En dag såg Selma att Sidor bläddrade i Bibeln. Han satt sedan ofta med boken, och tittade förundrad på alla tecken. Sidor frågade, och bad sin Mamma berätta vad som stod där. Johan hade också en eka ner i Källviken. Han satte ut ryssjor och garn. Det var det roligaste han visste. Selma kände sig ensam, men hon hade ju sina barn. Det blev till slut sju stycken. Tre flickor och fyra pojkar. 

Sidor tyckte om att gå med ut med båten. Johan tyckte nog att Sidor var särskild. Han fick göra mer som han ville. Det var ju bra att han kunde hjälpa till med något, och det var trevligt, att ha sällskap på sjön. Lite avundsjuka födde hans särställning, bland syskonen, men han var ju äldst. Kanske var det naturligt då. Sidor fick börja i skolan några dagar i veckan. Läraren blev bekymrad över Sidor. Han verkade så ointresserad, när barnen rabblade, och tränade på alfabetet. Så en dag, bad Sigurd att få ”läsa” i bibeln. Läraren, som inte bara var sträng, skrattade och bad Sidor läsa. Och Sidor läste sida upp, och sida ner. Han kunde redan läsa! Läraren som själv hade velat bli något mer än lärare på landet, tog Sidor till sig. Han lånade honom böcker, och lät honom sitta i ett kyffe och läsa, när de andra tragglade med ord. När Sidor var tonåring var det dags att skaffa ett eget arbete. En båt kom ibland med varor till affären. Den gick också upp i Vänern med varor. Sidor frågade om han fick arbeta på den. Skepparen märkte att Sidor var skarp i huvudet. Han fick pröva. Det gick bra. 

Efter några år ville Sidor komma vidare. Han frågade på en båt som gick till England, Det blev en upplevelse. Ett annat språk, och en annan kultur mötte honom. Han fattade snabbt. Sidor insåg att han ville bli lärare. Han sökte till seminariet i Göteborg, och blev antagen. Pengar hade han sparat, men inte så det skulle räcka. Han frågade sin far. Johan började bli gammal. Han var sjuk i ryggen, och vågade inte lova Sidor några pengar. Sidors dröm gick upp i rök. Han tvingades tacka nej till platsen på Seminariet. Han såg en flicka från Källviken. Hon var mycket vacker och mycket begåvad. Det kände han när de pratade. Han var 22 år. Hon hette Amalia och var sju år yngre. De blev kära. När Amalia blev 18 år gifte de sig. De flyttade till Göteborg, Linnégatan, och Sidor blev bagare, på Asklunds bageri. Det var inte hans dröm, men det var en försörjning. Sidors syn blev allt sämre. De fick två barn som dog. Sedan tre pojkar, och två flickor. Doktorn sa därvid stopp. ”Du får be Sidor att vara snäll mot dig”. Amalia älskade deras samvaro, men var tvingad att säga nej nu. Han gick därefter till andra kvinnor. Sidor såg bra ut, och det var inte svårt att träffa nya. Efter 23 års äktenskap, tog Sidor ut skilsmässa. Det var 1937. Han träffade i frikyrkan en ny kvinna, Karin, och levde med henne till sin död, 1957. På hans begravning grät Amalia otröstligt. ”Jag älskade den mannen så”.

Hilda

Hilda föddes 1905 1/9. Hon dog 1986 21/10. 

När Mormor, Amalia, var sex år gammal, så gifte sig hennes Mamma, Justina. Justina hette Olsdotter, som ung. Hon var född 1873. Hon gifte sig med en stenarbetare. Karl Olsson, född 1857. De fick fyra barn. Två pojkar och två flickor. Flickorna hette Emma och Hilda. Pojkarna Gunnar och Ernst. Hilda var näst yngsta barnet. Stenhuggerierna i Bohuslän gick inte bra längre. Justines man fick avsked, och de flyttade till Skövde. Familjen blev fattig. På den tiden auktionerades barn ut, om föräldrarna var för fattiga, för att ta hand om dem. Amalia bodde nu hos sin moster, Augusta Sander Örnberg, i Dragsmark. Augusta kunde inte ta fler barn. Justina och hennes man var särskilt fästa vid den lilla flickan, Hilda. De såg ingen annan utväg, än att emigrera till Norge. Barnen auktionerades ut till lägstbjudande. Justines man försökte råna tillbaks Hilda, men han ertappades, och tvingades lämna tillbaks henne till bonden. De reste till Norge, och han fick arbete, nära Oslo. Där blev de kvar livet ut. När Justina var gammal, bad hon att få bo hos Emma. Emma ville inte. ”Om ni inte brydde er om mig när jag var liten, utan lät mig auktioneras bort. Varför skall jag då bry mig om Mamma nu”, skrev hon. 

Hilda var bara fem år på auktionen. Det var år 1911. Hilda var rädd, och hon förstod ingenting. Hon längtade till Mor och Far. Syskonen gav lite trygghet. Hilda såg dem föras bort. Till sist var hon ensam kvar. ”Hon duger ingenting till, men jag tar väl henne av min godhet”, sa bonden som bjöd lägst. Hon fördes bort från sina syskon, och föräldrar, till en bonde, som var full och kräktes på vägen hem. Gården låg mitt i Västra Götaland. Det var långt till havet, och ingen sjö fanns nära intill. Vatten var inte bondens starka sida. Det stank därinne, så Hilda, ville genast fly ut. Bonden var inte ung. Inte hans maka heller. Barnen hade flyttat hemifrån. Den siste för flera år sedan. Hilda såg ladugården tätt intill. Hon grät. En grå katt strök sig mot henne. Det var lite tröst. Hon tänkte på Mor och Far. Hon tänkte på sina syskon, och grät ännu mer. Frun hette Augusta. Bonden Justus. Augusta kom ut och ropade på Hilda. Hilda blev rädd, men gick till bondfrun. Det var mat. Hilda tog farväl av katten. Hon följde med in i köket. Där stank. Mat serverades. Hilda kvävde tårarna, och åt. Det var stuvad potatis. Hildas älsklingsrätt. Hon blev lite gladare, men hon fick alldeles för lite. 

Det gick mot kväll. Hilda fick en plats att sova på. Det var i rummet innanför. Där stod möbler i ek. Fina möbler, som Justus köpt till giftermålet, för 30 år sedan. Hilda kröp ner under lakan och täcke. Det var en kökssoffa, som hamnat i rummet. Brunmålad och hård att ligga i. Hilda grät sig till sömns. När hon vaknade sken solen. Det var sensommar, och björkarna utanför, sken i gult. Almarna längs vägen, skiftade i många färger. Från gult till vinrött. Hilda förstod ännu inte riktigt vad höst var. Hon fick frukost. Stekta ägg med potatis. På trappan utanför stod en skål med mjölk. Tre katter sörplade. Hilda gick till ladugården. Hon var ensam. Det var som bonden inte tänkte på att hon nu fanns där. Hon stod väl på tillväxt. Hon var så ung, att hon inte dög mycket till. Dörrarna till ladugården stod öppna. Kor stod i båsen. Det började bli kallt, så Justus tog in dem på kvällarna. De rörde sig oroligt, och Hilda blev rädd. Hon var inte van vid djur, på så nära håll. I ett bås längre in, hördes grymtande. Det slog och hamrade mot väggarna. Här stank förfärligt. Hilda gick ändå närmre. Där var djur som Hilda aldrig sett förut. Hon skyndade sig ut, i friska luften. 

Hon visste vad en gödselstack var. Hönorna sprang, och pickade i marken. Tuppen gol, och sprang runt inhägnaden. Han ställde sig på gödselstacken, och lät som Hilda hört förut, på längre håll. Hon tänkte på Mor och Far, och Emma. Åh, om ändå Emma varit här, tänkte hon. Stora tårar rullade ner för hennes kinder. Hon grät och grät. Hon längtade till havet. Hon ville till Dragsmark. Så gick dagarna för lilla Hilda. Hon såg när älsklingskatten, fick ungar, under ladugården. Hon såg när kycklingar föddes ur äggen. Och hon lärde sig att leva med Justus och Augusta. Hon tog sina arbetsuppgifter på allvar. Hon skovlade ut avfallet från korna. Hon grävde rent hos grisarna, och plockade ägg från hönsen. När klockaren kom på besök, rabblade hon ur katekesen. Hon lärde sig psalmer utantill. När prästen kom var Hilda kunnig. Hon svarade på hans frågor förståndigt. Schartau var inte främmande för Hilda. Hon var redan långt från Mor och Far. Stränghet var hennes arvedel, och slit dessutom. Hon skurade golven inomhus. Stanken började lätta, med åren Hilda växte. Hon blev som fru i huset. Justus grälade, men Augusta tyckte det var skönt att bli gammal. När Amalia, Hildas äldsta syster, gifte sig, 1914, så fick Hilda komma till sin moster, på torpet Giljan, Kärlingesund i Dragsmark. Nu blev det plats hos moster Augusta och hennes man Johan.  Hilda fick bli barn på nytt. Hon träffade en fiskare från Grundsund, och blev kär. Erik Hallberg. De gifte sig, 1944. Hilda var äntligen i hamn, i ett eget hem.

Johan

Johan Föddes 1863 4/11. Han dog 1930 8/7. 

Johan Elved Käck, var min Morfars Far. Han var indelt soldat, i Bokenäs. På våren 1889 gifte han sig med Selma Maria Andersson. De fick åtta barn. Fyra pojkar, och fyra flickor. Den äldste var Sidor, min Morfar. Johans Pappa var också indelt soldat. Det var vanligt på den tiden, att yrket gick i arv. Soldatyrket hade ganska god status. Det var mycket bättre än att vara vanlig bonddräng. Ett antal gårdar slog sig samman, och stod för en soldat. Det var tanken att soldattorpet skulle ligga på bördig mark, men inte sällsynt, att det låg i obrukad utmark. På sommaren var Johans Pappa borta för soldatövningar, och olika arbeten, i statens tjänst. Marken torpet låg på, var obrukad, men bördig. Johans Mamma, var driftig. Hon stod både för kvinnliga yrken, och manliga när maken var borta. Pappa var kyrkovaktmästare, när han inte var i fält och övade. Johans förlossning gick bra. Han var första sonen, och Mamman var inte alls utsliten. Hon hade bara fött ett barn innan. Det var en flicka, som hette Matilda. Hon var två år äldre än Johan. Han fick sedan sex yngre syskon. Ett av dem var Egon, som var två år yngre. Honom lekte Johan ofta med. Pappa slet med marken, när han var ledig, från sina andra arbeten. Johan såg och lärde. 
 

På närmsta gården, bodde en pojke som hette Olof. Det blev Johans bästa lekkamrat. Johan var ofta där hos Olof. Johans Mamma slet också med marken. Pappa tjänade pengar som soldat. Han tjänade också som kyrkovaktmästare. Mamma sålde små fina saker hon gjort, men det var ändå ont om pengar. Det var mycket värt att kunna odla själva. Far och Mor, bröt ny mark varje år. Johan hjälpte till så gott han kunde. Johan var lärorik. Han såg att Olofs familj, hade det på ett annat sätt. Olofs Mor berättade gärna saker, för pojkarna. Andra delar av landet, och främmande länder, kunde hon berätta om. När Johan var sju år, hade han bestämt sig. Han ville bli lärare som stor. Fast han visste, att Far nog ville att han skulle bli soldat, och ta över gården. Ja, det var faktiskt en liten gård. Far hade köpt en ko. En gris hade de redan. Hönor också. Mest odlade de ändå marken. Det var potatis, rovor, och grönsaker. Dill och persilja tyckte Johan om, och tog gärna lite då, och då. Där fanns också morötter. Johans älsklingsgrönsak. Johan lärde sig att mata grisen. De hade en liten ladugård, mot skogen, norr om huset. Den hade Pappa byggt, som så mycket annat. 
 
Pappa trivdes i skogen. Egentligen skulle han nog velat vara skogsbonde. Inne i ladugården, i ett hörn, fanns en gris. Johan visste att den skulle ätas till jul, så han fäste sig aldrig riktigt vid grisen. Den stökade och bökade alltid. Johan var nästan lite rädd för honom. Pappa hade en fin soldatuniform. Den fick han inte ha på sig till vardags. Det tyckte Johan var synd. Pappa var så fin i den. Johan fick nöja sig med foton. Dem hade Pappa haft med sig hem, efter en övning. Johan hjälpte Mamma att rama in dem och sätta på väggen. Det var i finrummet, där bara Far och Mor sov. Alla barnen låg i samma rum. Sängar gjorde Pappa, efterhand som det behövdes. Han snickrade i ladugården. Johan såg på, och lärde. Johans yngsta syster hette Stina. Henne tyckte Johan mycket om. En sommar gjorde Pappa inte så mycket soldatövningar. Göta kanal brast på flera ställen. Det var ett drygt arbete att gräva upp, och restaurera. Pappa fick ingen extra lön för detta slit. Det ingick i avtalet, och endast den vanliga soldatlönen, utbetalades. Johan var väldigt intresserad av att lära sig läsa. Pappa läste bra, och hade många böcker. Olofs Mamma kunde också läsa bra. 
 
När Pappa hade tid, så visade han Johan, hur det går till att läsa. Johan hade alltid en bok liggande bredvid sängen. Han lärde sig rabbla alfabetet. Han lärde sig stycken utantill. Sedan tittade han i boken och jämförde orden med det han kunde rabbla. Hos Olofs Mamma var det mycket lärorikt. Efter mjölkningen, tog hon ledigt en stund. Då läste hon ur en bok. Ibland var det ur bibeln. Ibland ur en annan bok. Johan frågade om bokstäverna. Hon svarade så gott det gick. Johans Pappa läste mycket om soldatyrket. Det kunde handla om hur många gårdar som skulle stå för en soldat. Vad soldaten skulle öva, och vad han skulle få i lön. När Johan var femton år gammal, kunde han läsa bra. När han var några år äldre, blev Pappa för gammal, för att vara soldat. Johan fick då ta över. Han skrev kontrakt, om soldatyrket, om lönen, och om torpet med mark. Johan fick tid att studera mer. Han blev så kunnig, att han erbjöds bli lärare. Det var ju Johans högsta dröm, så han tackade förstås ja. Han träffade Selma Andersson. Johan var då 25 år gammal. De blev kära i varandra. När Johan var 27 år gammal, gifte de sig. Johan var nu indelt soldat, men han var också lärare. Och en ovanligt duktig sådan. Johans liv blev precis som han drömt om.

Oskar

Farfar föddes 1867 13/5 . Han dog 1921 20/4.  

Min farfar hette Oskar Bryngelsson, och bodde på Rörö, i Öckerö kommun, Göteborgs skärgård. Hans Pappa hette Bryngel Olsson. Bryngel kom från Hönö, och gifte sig med Charlotta Åberg. Charlotta var jämngammal med Bryngel. Åbergarna var väl beställda, och de ordnade så att huset som Farfar sedan kom att ta över, revs på Rammen, och byggdes upp igen på Rörö. Det var på en fin plats i Apelviken. Norr på den bebyggda delen av Rörö. Den största delen av Rörö var obebyggd. Där har sedermera ett Naturreservat inrättats. Om Bryngel har berättats att han drunknade utanför Risö. 1885 var han ute med den blott 16-årige Axel Andersson. De råkade ut för en svår stormby på Källöfjorden. Båten kantrade. Axel lyckades simma till Mågholmen, men ”den gamle” Bryngel orkade inte. Han hälsade ändå till sin familj. Charlotta och Bryngel fick sex barn, som levde. Två barn dog. Det var vanligt att små barn, dog på den tiden. Läkarvården var inte som nu, och det ville mycket till, innan man kallade på den läkare som fanns. Oskar var nummer tre i barnaskaran. Oskar hade tre systrar, och två bröder. 

På ängar och berg, i väst och nord på ön, gick kor och får och betade. Oskar började redan som liten, att plocka ”koskid” i bergen. Det brann bra i den öppna spisen, när det torkat. Han gick gärna med Pappa Bryngel, och ”vragade” på västerstranden. Gråa grenar, stockar, och bräder, fördes med av vindarna, från fjärran länder, och spolades upp högt på land. De samlade vrak och lade i högar. Det respekterades noga. Ingen rörde en ”vragad” hög. Den kunde ligga orörd, tills de hade tid att ta ”egan” ut, och forsla hem brasvirket. Skolan var inget Oskar tyckte om. Timmarna där var ett lidande. Ändå hade han lätt för att lära. Det passade Oskar bättre att lyssna på sin mor, när hon berättade om viktiga, och ibland främmande saker. Hans Far, Bryngel, pratade också gärna med Oskar. Det kändes att han lyssnade noga, och förstod det mesta. Oskars äldsta syster hette Matilda. Matilda var lite lillgammal, och som äldsta barnet ofta känner, så visste hon bäst om det mesta. Det var en gåva för henne, att lillebror Oskar, så gärna lyssnade. 

Den bok de hade var bibeln. Alla på Rörö var Schartauaner då. Bara Matilda, och Oskar, tänkte själva. Det var en högtidsstund för Oskar, när Matilda plockade fram Bibeln, och läste. I början kunde hon inte läsa. Då rabblade hon det hon hört Mamma Charlotta säga ur bibeln. Oskar tyckte särskilt mycket om första kapitlet. Det om paradiset. Han förstod inte varför de bet i äpplet. Äpplen var inget vanligt i Apelviken. De växte till öster på Rörö. Ibland fick de ett äpple, när de var där och hälsade på, vid sensommaren. I Apelviken fanns körsbär. De tyckte Oskar var mycket godare. ”Varför bet inte Adam och Eva i körsbär”, brukade han säga. Då hade Gud kanske inte blivit arg på dem. Utanför huset de bodde i, fanns ett uthus. Där brukade Pappa och Oskar lägga in vrakat trä. Uthuset var rött. En gång var Oskar med och målade uthuset. De målade med röd färg. Oskar spillde och blev alldeles röd på både händer och ansikte. Han grät hjärtskärande. Då tvättade Charlotta honom i vatten. Det röda gick nästan helt bort, och Oskar blev glad igen. 

Nedanför, öst ut, låg det lilla boningshus som ”morbror Karl” bodde i när jag, Ola, var liten. Karl levde ensam. Han var mycket gammal, och alltid skäggig. Karl var praktisk. Han snusade. När han spottade lyfte han foten i träskon, och spottade där i. Där spottade han t.o.m. när han var ute. Det gick väl av vana. Mellan boningshuset och uthuset hängde Bryngel upp sina nät. De behövde ofta lagas. Oskar tyckte att det var så roligt att sitta med Pappa, och se när hans händer gjorde konstiga rörelser, och vips var nätet lagat. Bryngel tyckte också, att det var trevligt med sällskap. På vintern, och när det var kallt, tände de i brasan. Först några små pinnar, sedan större. Sist kom koskiten som Oskar plockat. Då kände Oskar att han var med. Ofta tog Charlotta fram Bibeln, eller ”Boken” som man bara sa. Hon läste ett nytt kapitel. När Oskar var liten ville han bara höra om paradiset. När han blev större, var det spännande, med nya kapitel. Han ville lära sig läsa. Matilda och Mamma, tävlade nästan, om att lära Oskar. När barnen i skolan fortfarande rabblade alfabetet, så kunde Oskar plötsligt läsa. Det kom liksom på en gång. Matilda blev inte glad. Det märktes. När Oskar var större, gick han med ut på fiske norr och väster om Rörö. Det var där det kunde blåsa, och bli farligt. Han var tidigt utvecklad, för sin ålder, och började se flickor på ett nytt sätt. Han gifte sig 1892 med Alida Hansdotter. De fick ett barn, Jenny. Alida dog sedan, ännu ung i lungsot. Alida var fyra år yngre än Oskar. Han tog en piga. Ida Kristensson kom från fastlandet. Hon var uppväxt i Västra Röd i Harestad. Nu kom hon från Lundby i Göteborg. År 1895. Ida blev Oskars andra fru. De fick sju barn, och en liten flicka som dog.

Ida

Farmor föddes 1871 7/3. Hon dog 1955 24/4 . 

Farmor hette Ida Kristensson. Hennes Pappa hette Anders. Han var född 1842. Mamman hette Olena Magnusdotter, och hon var född 1843. När Anders och Olena gifte sig, övertog han ”hennes” släktgård, i Västra Röd, Harestad. Gården hade gått i arv, i flera hundra år. Det var här som den välkände ”Tysken på Röd” – många Röröbors ”anfader” huserade. Ida hade sex syskon. Tre systrar, och tre bröder. Själv var hon mellanbarn. Det var en mycket svår förlossning. Olena var nära att dö. Ingen trodde att barnet skulle överleva. De hämtade en läkare långtifrån. Det kostade massor, men Anders älskade verkligen, sin hustru, och ville göra allt för henne. Olena överlevde, och mot all förmodan, den tidigt födda Ida. Ida blev för alltid, sedd som det ”lilla” och älskade barnet, trots att hon inte alls var yngst. Ida tydde sig mycket till sin Mor. Hon fick göra så, eftersom hon var ”svag”. Olena var mycket skicklig på att sy, och brodera. Anders köpte en ny symaskin till henne. En sådan som man trampar. Hypermodern då. Svart med guldfärgsinläggningar. De var ju lite ”rika”. 

Ida älskade att titta på när hennes Mamma sydde. Hon tänkte, ”en dag skall jag också sy”. Olena broderade. Ida såg, och lärde. De tvättade ofta i en å som rann nära gården. Ida hjälpte till, så gott hon kunde. När hon blev lite äldre ville Mor att hon skulle passa småsyskonen. Klas, och Laura, de minsta, tyckte sig ha två mammor. Ida gjorde vad man önskade. ”Då tycker nog Mamma mer om mig”, tänkte hon. Hon lärde sig brodera fint. Hon lärde sig passa barn. Hon lärde sig tvätta. Hon lärde sig sy. När Ida var lite större, var det hon som sydde kläder till sina syskon. Då blev det hon och Pappa. Det var Ida och Anders som om kvällarna gick ut runt gården, och inspekterade. Bara hennes katt var lika uthållig. Den katten var lik Ida, på många sätt. När den föddes, under lagården, var det den som var ynkligast. Ladugården stod på stengrund i hörnen, och inne vid. Ida och hennes lillebror Klas, kikade inunder, och kunde se den lilla kattfamiljen. Hennes storebror Carl ville dränka kattungarna. Ida grät, och hennes tårar räddade livet på den lilla kattungen. Den fick heta Laura, efter Idas minsta syskon. Hon skötte Laura så väl. Katten fäste sig vid Ida, och blev hennes bästa vän i många år. 

Varje kväll gick Anders, Ida, och katten Laura, runt gården. Korna betade fridfullt på ängarna. Fåren sprang alltid emot dem när de kom. Små lamm var underbara att se på. Hönsen började bli lugnare i sin inhägnad, när kvällen kom. Kycklingarna vilade i sin bur. Klas och Ida matade kycklingarna med groblad, och annat grönt. Smörblommor stod kvar på ängen där korna betade. Tjuren blängde osäkert, ifrån sin kant. Kvigorna gick fridsamt i sin egen hage. Katterna kilade iväg. Bara Laura var kvar. Vattnet porlade friskt i bäcken. Det var lite brunt, men ändå helt rent. Det var kanske järn från markerna.  Gödselstacken gick hönorna och pickade på förnumstigt. Tuppen sprang och skyndade på de hönor som inte ville gå till sängs. Väl hemma igen gick de in i köket, med katternas skålar. Ida såg det som sin uppgift, att fylla dem med fet mjölk, och sätta ut dem på trappen. Det Ida inte kunde, och aldrig riktigt lärde sig, det var att mjölka. Hur mycket hon än tittade, och prövade, så blev det inte bra. Det var så fysiskt. Kanske påminde det henne på något sätt, om hennes ömtålighet som liten. När katterna fått sina skålar, mumsade Ida lite tunt bröd, med smör på. Till det sval mjölk. Hennes Mamma bakade så bra. Ida ville lära sig att baka tunnbröd, så bra som Mor kunde. 

Tillsammans med storasyster Kristin, kröp hon ner i soffan. Det var en kökssoffa som blivit över. De drog isär den och bredde ut sängkläderna. Den var brun med silver i strimmor, målat så fint. Ida sov alltid gott. Hon drömde aldrig hemskt, och behövde aldrig springa till Mamma och Pappa, som flera av hennes syskon. Hon var lycklig. Hennes Pappa, Anders var inte lika lycklig. Gården bar sig inte riktigt. Det var kanske för stort för Anders. Han och Olena, grälade allt oftare. Värst var det på kvällarna. Olena orkade inte med hans oro. Hon bad att få sova. Han visste inte riktigt hur han skulle byta tjurar med grannarna, så att det blev bra. Han kunde inte sälja kalvar, och grisarna, var inte att tala om. Ägg låg och ruttnade till sist. Anders begravdes i bekymmer. Till slut kunde de inte behålla gården. De flyttade till Göteborg, och Anders blev ölutkörare för Lyckholms bryggeri. Familjen flyttade runt en del, men hamnade till slut i Rosenhill, ovanför Mölndalsvägen. Ida kom till Rörö, som piga åt Oskar Bryngelsson. Han hade mist sin unga fru, och var ensam med ett barn. De blev kära och gifte sig. Ida och Oskar fick sju barn. Två av Idas systrar kom också till Rörö. Frida och Kristin. Deras farbror, Olof ”Skomakaren” Magnusson, fanns redan där.

Bryngel

Bryngel föddes 1831 20/12. Han dog 1885 10/6.

Bryngel Olsson var min Pappas Farfar. Han var född och uppväxt på Hönö, Heden. Han hade en halvbror. Själv kallades han oäkta. Det innebar att han var född utanför äktenskapet. Den Pappa Bryngel levde med, hette Olof Olsson. Han var Mästerlots. Född 1793. Bryngels bror hette August.  Hans Mamma hette Johanna Hansdotter. Hon var född 1796, på Flateby Mellangård i Harestad. Johanna tjänade som piga hos storbonden där hon bodde, när hon blev större. Hon såg bra ut, och många fäste blicken, på henne. Hon kom till Hönö Heden och tjänade där. 1819 gifte hon sig med Olof. Förlossningen av Bryngel gick bra. Hennes Mamma hade lovat att ta hand om barnet, om Johanna inte kunde själv. Barn fanns över allt, så Bryngel blev inte ensam. Han hade ju också sin bror att leka med. Han tog även små saker som Mamma hade, trådrullar, och nystan, älskade han att leka med. Olof hade en liten båt, som han fiskade med. Den gick att segla. Bryngel satt i båten och låtsades ro när han var liten. Båten var väl förtöjd i land, i viken den låg i. Han tog en åra och rodde så mycket han orkade. Vattnet plumsade, och plaskade. Lille Bryngel kände sig märkvärdig. 

Hans bästa vän, och lekkamrat, hette Arvid. Arvid var sladdbarn i sin familj, och van att bli älskad. Inte bara av Mor och Far, men av syskonen också. Bryngel älskade Arvid. De lekte i den lilla viken. Ibland var Bryngels bror, August också med. De fångade räkor, och sandskäddor med händerna. Det vimlade av liv i vattnen då. Havet var fullt av liv. Vattnet som var vänligt och mjukt på sommartid, var gnistrande rent. Maneter låg uppspolade på stranden. De var röda, gula, och blå. Torkade fläckar som brändes om man gick för nära. Ibland kokade Bryngel, August, och Arvid räkor, när Pappa var med. De samlade ilandfluten ved, som låg grå, och torr uppe i viken. Pappa gjorde upp en eld, i sanden. Barnen hade plockat torr säv, vass, och gräs, till tändvirke. Det flammade så skönt, och värmde i kvällningen. De satte en gryta på stenar runt elden. Räkorna dog genast, i det heta vattnet. När de kokat en stund blev de röda. Bryngel brukade äta dem med skal och allt. Bara huvudet, tog han bort. 

Ibland gick Bryngel på promenad, med endast Pappa. De gick i markerna söder på ön. Ibland nästan där man ser Fotö. Han visste inte då, att om hundra år skulle en släkting, en ung flicka, på midsommarafton, bli rammad i vattnet. Dödad i mörkret av en båt som sedan försvann i natten. Marken var täckt av blåklockor, gullvivor, och hundkex. Bryngel drömde en gång, att han kröp in i en blåklocka på ängen. Nypon och rosor, kantade stigen. Små svartvita flugsnappare, kivades med ärlor, och steglits. Ute på bergen, nära stranden låg måsar på reden. Tärnor dök och nuddade håret, när de kom nära ett bo. Gråstrimmiga ungar kröp ihop och gömde sig i gräset, vid klippor, och bergsskrevor. Bryngel tyckte så mycket om sin Pappa. ”När jag blir stor skall jag också bli lots”, tänkte han. Åren gick och Bryngel blev äldre. Schartau ville inte att man skulle dansa. Klockaren, som ibland kom på besök, ville det inte heller. Katekesen ordade strängt och hårt. Psalmboken var vänligare. Bryngel lärde sig att rabbla, men han tyckte inte om det. Han funderade hellre själv, och han tänkte att Gud, nog inte tyckte så illa om dans. ”Människan är ju Guds avbild”. ”Vill vi dansa, så vill väl Gud det”, tänkte han. 

Bryngel tänkte på flickor. Han var 13 år, och ganska stor till växten. Stora är ju gifta, så någon mening är det väl med det. Barn kom till världen. De älskades och behövdes, för släktets fortlevnad. Bryngel grubblade. Han ville inte göra Gud förargad. Samtidigt växte hans längtan. När Bryngel var 18 år, tog han och August båten, och lade ut från land. Det blåste mjukt från väster, och de hissade seglet. Vinden tog tag, och de länsade i behaglig fart, åt öster. Målet var Björkös södra udde. Där skulle dans ordnas. Många båtar tog samtidigt kurs på dansstället. August hade lite starkt. ”Gud tycker nog att vi får vara glada”, sa han. August och Bryngel drack lite av det starka. De gick sedan upp till dansbanan. Där spelade så en grupp av ett dragspel, och tre fioler. Marken gungade under Bryngel. Det lät så att världen snurrade. På en bänk satt flickor på rad. Väntande på att bjudas upp. Det dansades. Bryngel fann sig så stående vid vattnet. Bredvid honom var Charlotta Åberg, från Rörö. Något tog i honom, och förde honom närmre. De kysstes. Bryngel var kär. Charlotta från Rörö, var jämngammal med Bryngel. Åren efter var Bryngel ofta ute på Rörö. Charlottas Pappa, Anders Åberg tyckte inte att Bryngel var ett gott parti. Anders var ganska rik, och kunde inte tänka sig att dottern gifter sig med en ”oäkting". Men Anders var Mästerlots. Det var Bryngels Pappa också, så till sist gav Anders med sig. År 1858 stod brölloppet. De gifta var då 27 år. Bryngel flyttade till Rörö, och ett nytt äventyr började.

Charlotta

Charlotta föddes 1831 5/12. Hon dog 1892 4/12. 

Charlotta Åberg var min Pappas Farmor. Hon hade ett syskon, i sin Pappas andra äktenskap. Det var en pojke, som hette Karl Johan. Han var ett år äldre än Charlotta. Från Pappans första äktenskap, hade hon fem syskon. Det var tre flickor, och två pojkar. Charlottas Pappa hette Anders Åberg. Han var född 1790. Hennes mamma hette Chatarina Olofsdotter, innan hon gifte sig med Anders. Hon var född 1789. Charlottas äldre syskons mamma hette Lena Persdotter. Hon var född 1790, som sin make Anders. Hon dog i lungsot 1826, efter bara 8 års äktenskap. Charlotta var sin Mammas andra barn. Förlossningen gick bra. Hon var inte förstabarnet, och inte heller det sista i en lång rad. Petronella var den syster som var närmast i ålder. Hon var sju år äldre än Charlotta. Hennes äldre systrar, Malena och Annika, tyckte mycket om sin lilla bebis. Hon var ju yngst, och allas gullegris. 
 

Ibland lekte hon med Petronella, men oftast var hon med Karl Johan. Han var ju närmast i ålder. Hennes syskon retade henne ibland för att hon lekte med pojkar. Deras trädgård vart stor och fin. Där fanns rosor och tulpaner. Körsbär och äpplen. Charlotta tyckte om att vara ute. Hon var lika mycket som en pojke, som flicka. När hon var tre år, följde hon gärna med Pappa ut på fiske. Hennes äldre systrar var mer som flickor skall vara. Ibland var Charlotta med Mamma. Hon älskade det som Mamma gjorde. Hon följde gärna med ner till vattnet, och tvättade kläder, och mattor. Hon hjälpte till att ta upp ”klödder”. Tång som lades att torka. Sedan lade de ut det på potatislandet. ”Lillan”, som hon kallades, älskade både att gräva ner klödder, och att gräva upp potatis. Deras land var fyllt inte bara av potatis, där fanns också dill, sallad, persilja, morötter, kål, rovor, och fänkål. Lillan hjälpte gärna till, att hämta det som passade till middagen. Hon älskade även fisk. Pappa tyckte om att gå ut i sin eka, med Lillan, och Karl Johan. 
 
På den tiden var vattnen fyllda av fisk. De behövde bara ro ut en bit mot Rammen. Slänga i sina dörjar och dra upp fisk. Oftast var det torsk och vitling, men det kunde också vara makrill eller horngädda. Hennes Pappa var duktig på att rensa. På den tiden åt man hela fisken. Huvudet också. Charlotta tyckte det var spännande att lära sig äta ett torskhuvud. Ibland gick de över till Rammen. Båten gick att segla. Det hände att de seglade till Rammen, fast det är så nära, bara för att barnen blev glada då. På Rammen stod byggnader och hus. Där fanns också mycket hallon och björnbär. Barnen åt och åt. De vandrade med Pappa över ön. Det fanns många små sänkor, och dalar, där bären trivdes. Anders kunde simma. Få kunde det då. Karl Johan och Lillan, lärde sig tidigt. Anders trodde inte på myten om att det var att utmana havet. Att man lättare råkade i sjönöd och drunknade, om man kunde simma. Ibland gick de med sina syskon och Mamma, ut i bergen till väster. Deras kor, och får sprang fritt. Djuren höll sig borta från hus och folk. Ute i norr fanns ängar och gräs. Ofta fick de gå ända dit, för att hitta djuren. Charlotta ville så gärna lära sig mjölka. Hon förstod inte, och inte heller hennes Mamma Chatarina, att Charlotta var allergisk. Hon märkte bara att Lillan fick ont. Hennes systrar mjölkade så bra. Det var en sorg att inte kunna. Charlotta hade lätt att lära. När klockaren kom med sin katekes, blev Lillan bara glad. Hennes syskon blev oroliga, och ville dra sig undan. Hon visste vem Schartau var. Att han var sträng gjorde inget. Att rabbla ur bibeln var roligt tyckte Charlotta. Hon lärde sig om Luther. Hon lärde sig om paradiset. Att hon levde i ett paradis, visste hon inte. Hon bar ju det inom sig. 
 
Mycket var paradis runt Charlotta, men ibland var det nödår. Det blåste men regnade inte, så landen låg i träda. Som tur var fungerade fisket nästan alltid. Potatis fanns, även om de var små. På kalla vinterdagar höll de sig inne. Det var bara Pappa, som gav sig ut i alla väder. Då lärde hon sig knyppla, och virka. Hon lärde sig att göra fina saker, men också halsdukar och vantar. Hennes Mamma kunde så bra. Bröderna bar gärna Lillans vantar, och halsdukar. När Charlotta var 18 år, begav hon sig till dans på Björkö. Där mötte hon Bryngel. Han kom ofta och hälsade på efter det. Bryngel var tydligt intresserad. Han sade det till Anders. Men Bryngel hade inget hus att bo i, så Anders ordnade en transport från Rammen. Där revs ett hus, och byggdes upp igen, i Apelviken. De gifte sig och fick många barn, men där börjar en annan historia.

Anders

Anders var född 1790 29/9. Han dog 1877 23/6. 

Anders Åberg var min Farfars Morfar. Han var som stor, först gift med Lena Persdotter. De gifte sig år 1818, och fick fem barn. Lena dog år 1826. År 1829 gifte Anders om sig med Chatarina Olofssdotter. Hon var född 1789 i Norum. Anders blev 86 år gammal. Chatarina 85. Anders Pappa hette Petter Andersson Åberg. Han var född i Kungälv 1760. Han flyttade till Rörö 1787 för att bli dräng hos Anders Olsson och Karin Olsdotter. Mamma hette Lena Larsdotter. Hon var född 1766, i Björlanda. Föräldrarna gifte sig år 1790. Anders hade 8 syskon. Två pojkar, och sex flickor. Anders var äldsta barnet. Närmast i ålder var Malena. Hon var bara två år yngre. Den pojke som var närmst i ålder var Bryngel. Han var fyra år yngre. När Anders föddes hade Pappa bott bara tre år på Rörö.  
 

Anders förlossning var inte okomplicerad. Han var Lenas första barn. En kunnig kvinna från byn, var med. Petter vankade oroligt utanför dörren. Det dröjde, och dröjde. Till slut kom kvinnan ut. Hon vinkade till sig Petter. ”Nu kan han komma in”, sa hon. Petter gick nervöst in. I famnen på sin hustru, låg ett litet rosa knyte. Petter stammade. ”Vad blev det”, fick han ur sig till sist. ”Det blev en ”pöjk”, svarade Lena stolt. Det var ett under. Nu fanns det en människa till, och de hade nu blivit en riktig familj. Anders blev ett år. Han blev två år. Han väntade på syskon. Så kom syskonet till slut. Det var en flicka. Anders hade aldrig tänkt på att det kunde bli en flicka. ”Går den att leka med”, frågade han Mamma? När Anders var fyra år fick han så en bror. Han blev mycket glad. Sedan blev det sex syskon ytterligare, men de som betydde mest för honom var Malena och Bryngel. Familjen flyttade, på ön. De fick en stor trädgård, med träd och blommor i. Det tyckte Anders om. Anders familj hade gott ställt. Pappa Petter tjänade ganska bra, och kunde framförallt hålla i pengarna. På den obebyggda sidan av ön, gick boskap, och betade. Till väster låg markerna släta och kala. Förutom ängar och sänkor, där det växte gräs och klöver. Där tyckte boskapen om att beta. 
 
Anders Pappa gick ut i ett vadlag, och fiskade. På Rörö, fanns flera vadlag. Det var lite större båtar, som kunde gå längre ut, i västerhavet, och fiska rikligt. Anders tyckte mest om den lilla eka Pappa hade. Anders var väldigt stark för sin ålder, och följde gärna med Pappa på småfiske. Oftast åt öster. Där blev det aldrig farligt. Rörö skyddade mot vindar från väster, och stora vågor. På Rammen var ett stoj och liv. Det var ännu ”den stora sillperioden”, som hade förändrat Pappa Petters liv, så radikalt. Perioden varade från 1747 till 1809. Det var ett glam, och ett stim. Anders tyckte mycket om att gå till Rammen. Det var spännande med grumsdammar, hus, och lagerbyggnader. Han hjälpte gärna till att ro Pappas eka. ”En gång skall jag bo här”, tänkte Anders. Han älskade stim och liv. Anders hade en lekkamrat, som hette Olof. De var jämngamla, och lekte så bra. Ofta lekte de att de fiskade på västerhavet. De gjorde små båtar av säv och vass, och seglade med dem till vik, efter vik. De blev så skickliga, att de kunde segla precis, dit de ville. Till slut kunde de segla till små skär mellan Rörö och Rammen. Vända där och komma tillbaka. De kunde bara inte byta last därute. 
 
Anders drömde om fjärran länder. ”När jag blir stor skall jag segla på England”, tänkte han. Pappa hade berättat om England, och Skottland. ”Om jag inte kan segla dit så vill jag i alla fall bli lots”, tänkte han. Lots visste han vad det var. Det är någon som hjälper främmande båtar in till Göteborgs kajer, och mötesplatser. Anders hade varit i Göteborg, några gånger med Pappas vadlag. I fiskhamnen. Han visste, att det var den stora staden. ”En gång skall jag fara dit”, tänkte han. När han var 13 år, tog han och Olof, Pappas eka. Petter var ute i väster och fiskade. Pojkarna lade ut från land. Anders visste var varje böe låg i Rörös hamninlopp. De hissade seglet, och gick i ganska god fart mot Hyppeln. Han kände vägen ner till Knippla och Björkö. På Björkö, hade han och Pappa, handlat ibland. De svängde av vid Hyppeln, och länsade i god fart mot Burö. Det gick bra. När de seglade söderut, i fjorden mellan Björkö, och Hälsö, började ett nervöst tvivel komma upp i Anders sinne. Han slog bort det, och tänkte att han var stor nu. De tog in mot Lilla Varholmen, och följde fastlandet, mot Arendal. Det låg en fästning till höger. Nu visste Anders att de var rätt. Det var en underbar känsla när älven öppnade sig brett och välkomnande. På den södra sidan tog de land, vid den brygga som blev hamn för färjan mot Hisingen senare. De vandrade i skogen, där ”röda sten” ligger. Krigsfartyg, syntes, och påminde om den ännu större världen utanför. Anders skulle bli lots. Det var lagom. Taube fanns inte ännu, och det var stort att komma till Göteborg. År 1812 gick Anders till sjöss. Han blev sedermera mästerlots, och Rörös mest välbeställde man. Anders träffade Chatarina. De gifte sig 1829, och fick två barn. Anders fick sju barn. Det yngsta hette Charlotta. Henne tyckte Anders särskilt om. Hon var ju alltid ”Lillan”, för honom.

Chatarina

Chatarina föddes 1790 8/12. Hon dog 1875 16/3. 

Chatarina Olofsdotter var Farfars Mormor. Hon föddes i Norum, Ödsmål. Det låg i trakterna av Spekeröd, i Bohuslän.  Som vuxen gifte hon sig med Anders Åberg på Rörö. Först gifte hon sig 1808, med Olof Tollesson Gryta,  i Rörö, Öckerö kommun. Han dog och hon gifte om sig 1829 med Anders. I första giftet fick hon en son, Torger Olsson, född 1809. I andra giftet två barn. Den yngsta var en flicka som hette Charlotta. Det var Charlotta som i vuxen ålder, gifte sig med Bryngel från Hönö. Charlotta föddes 1831. Chatarina hade fyra syskon. Hon var nummer tre i syskonskaran. Det var två äldre bröder. En yngre pojke, och den minsta, en syster. Chatarinas pappa var dräng på en stor gård i Norum. Hennes Mamma var piga. Gården låg söder om Stenungsund. Norr om Stora Höga. Det var ungefär på mitten av Tjörn, fast in i landet på fastlandssidan. Förlossningen gick ganska bra. Chatarina var ju bara tredje barnet. Hon var inte förstabarnet, och inte sist i en lång radda av barn, som var vanligt på den tiden. Det var inte ovanligt med en syskonskara på 7-9 barn. Det blev ofta farligt för Mamman. Det slet hårt på kroppen, att föda många barn. Det enda doktorn kunde göra då, var att förbjuda mer samliv. Chatarinas Mamma var inte där ännu.  

Hennes äldre bröder hette Gustav, och Lars. De var tre, och fem år äldre. Hennes yngre bror kom till världen två år efter Chatarina. Han fick namnet Olof. Den minsta var en flicka, som fick namnet Emma. Chatarina tyckte mycket om Emma. När Pappa och Mamma gifte sig, fick de ett litet uthus, och en bit mark, att odla på. Där växte förstås potatis, men även grönsaker, och blommor. Mamma odlade blommor för skojs skull. Det var ringblommor, och krasse. En rosa rosenbuske växte också där. Rosorna doftade så gott. När Emma föddes var Chatarina fem år. Då kunde hon redan mycket. Hon hämtade gödsel från gödselstacken, och grävde ner i potatislandet, och bland blommorna. Ett fläderträ växte invid huset. Chatarina hjälpte Mamma att plocka blommorna. Sedan gjorde de saft. Både till sig själva, och till gården. Bonden tyckte så mycket om Pappa och Mamma. Mamma blev lite som fru i huset. Bondens fru var sjuklig och låg mest till sängs. Hon skulle snart dö, sa Pappa.  

Det fanns ingen sjö nära. Det var även en god bit till havet. Det tyckte de var synd. En liten eka hade bonden ändå i en vik vid havet. Den fick man låna ibland. På gården fanns många djur. Hästar gick på en äng helt nära huset. De var starka och grova. Chatarina vågade inte klappa dem. De var för stora. Ibland drog de lass med timmer från skogen. Pappa körde. Pappa tyckte nog bäst om att vara i skogen. Han tog hem hela träd av olika sorter. Han sågade plank, och barkade slanor. Han byggde ut vedboden, fast den nog var stor tillräcklig. Han byggde ut ladugården. Det behövdes inte, men det skadade inte, och det gjorde Pappa glad. Uppe på andra våningen låg hö. Djuren åt hö på vintern. Pappa körde en stor kärra från ängarna. Full med hö. Mamma och Chatarina, krattade på ängen. Först hade Pappa och de andra drängarna slagit gräset med liar. Det såg så roligt ut när de stannade och slipade eggen med bryne. Det doftade så gott på ängen då. Ängsblommor var blandat, med det höga gräset. Små sorkar kilade hit och dit, när gräset försvann. Små blinda och skära sorkungar kom fram. De låg i små fina bon. Katterna mumsade. De gick i liarnas följe. Och slogs nästan när ett nytt bo blev synligt.  

På små ängar kunde inte vagnen komma fram riktigt nära. Då bar de gräset i ”bännen” till vagnen. Ett ”bänne” är ett grovt nät att bära på ryggen. Pappa var nog starkast. Från tidig morgon, till sen kväll, kunde han bära ”bännen” med hö. På en äng gick korna. Små kalvar gick där också. De var så söta. Chatarina tyckte mycket om att klappa kalvarna. Korna var snälla, så det var inget att vara rädd för. På en äng invid skogen gick kvigorna. Det var unga kor, som ännu inte var fullvuxna. Dem var inte heller Chatarina rädd för. Däremot var hon försiktig med de unga tjurarna, som gick på en äng längre bort. ”De är inte riktigt att lita på”, hade hon hört Pappa säga. Det roligaste var ändå fåren. När Chatarina var sju år, var Emma två år. Emma älskade lammen. De gick gärna in till fåren. Emma klappade lammen. Det gjorde Chatarina också. Grisarna hade ett eget litet hus. De grymtade och sprang, så fort man kom in där. Hönsen trivdes nog i sin inhägnad vid ladugården. Kycklingarna också, i sin lilla bur. Tuppen gol i gryningen. Den hade vackra fjädrar. Svalor byggde bo i ladugården. Längst upp vid taket. De flög ljudlöst, men ungarna pep, och lät oavbrutet. Katterna var överallt. Gråa eller svarta. En vit katt fanns också. När Chatarina var 18 år gick hon på en dans, vid havet. Där fanns Olof Tollesson, från Rörö. De blev kära, och gifte sig 1808. Han blev sjuk och dog 1829. Chatarina träffade en ny man på Rörö. Han hade också blivit änkling. Det var Anders Åberg. De gifte sig 1829 på sommaren. De fick två barn. Den minsta fick heta Charlotta.

Petter

Petter föddes 1760. Han dog 1807 11/5. 

Petter Andersson Åberg var Farfars Morfars Far. Han föddes i Kungälv. Han var bosatt på Rörö i vuxen ålder. Petter flyttade till Rörö 1787 för att bli dräng hos Anders Olsson och Karin Olsdotter. Han fick 9 barn. Tre pojkar. Sex flickor. Först Anders, som föddes 1790. De barn som var närmast Anders i ålder var Malena, född 1792. Och Bryngel, som föddes 1794. Petter var gift med Lena Larsdotter, född 1766 i Björlanda. Hon dog 1835 på Rörö. Petter var nummer tre i en syskonskara om fem barn. Det var tre flickor och två pojkar. Petters bror hette Olof, och var fyra år äldre. Närmst i ålder var Karin. Hon var två år äldre. Han fick två yngre systrar. 
 

Petters födelse gick bra. Hans Mamma, Lena, hade lätt för att föda. Hon var bred över höfterna, och hade nog klarat bra av fler barn, än vad hon fick. Petters Pappa hette Anders Åberg. Vid förlossningen var en kunnig, äldre kvinna med. Anders väntade oroligt i rummet utanför. Efter bara några timmar, kom kvinnan ut. Hon vinkade på Anders, och bad honom stiga in. Anders såg det lilla barnet. Han behövde inte fråga vad det blev. Han visste att det skulle bli en pojke. Så var det också. Petter döptes i Kungälvs kyrka. I den församling de hörde till. Anders var dräng på den största gården i stiftet. Han var mycket religiös. Det var ju alla på den tiden, men alla älskade inte religionen, så som Anders gjorde. Lena var piga i gården. Hon tålde Anders religiositet bra. ”Det är bäst att tiga”, tänkte hon ofta. Petter växte upp. Han lekte med sin bror, Olof. Gården de var på låg helt nära älven. Pappa hade en liten båt där. Det bästa de visste var att vara ute med båten. Ibland rodde Pappa mot strömmen. Älven delade sig en bit upp. En del, kallades ”Nordre älv”. Det var den delen som gick till gården. Den andra delen kallades ”Göta älv”. Den ledde ned till Säve, och Göteborg. När Pappa rodde upp i älven, kom de till det ställe där älven delade sig. Där hette det ”Bohus”. Därifrån kunde de driva med strömmen ned mot Säve. Det var mycket spännande. Vattnet var helt rent. Pappa sa att det kom från en stor sjö, som kallades ”Vänern”. Älven rann ut i havet. Där hade Petter, Olof och Pappa varit, några gånger. Det salta vattnet från havet, kunde komma in i älven. Där sött och salt vatten möttes, var det mycket vågor som krusades på ytan. Det var i Nordre älvs mynning. 
 
Det salta vattnet kom aldrig, särskilt långt upp i älven, även om den rann sakta ibland. En gång såg de krusningarna på vattenytan, ända uppe vid Kornhall, men det hörde till ovanligheterna, att havet nådde så långt in. Ibland fiskade de. I älven fanns många slags fiskar. Vanligast var ändå gädda, och abborre. Ibland fick de brax eller gös. Att fiska var alltid roligt och spännande. På gården fanns många sorters djur. Vid sommaren betade kor på ängarna. De unga korna, kvigorna, gick för sig själva. Pappa jobbade mycket med stängsel. I gamla tider byggde man gärdsgårdar av sten. Det var ett tungt slit. De använde fortfarande ängar som var inramade av sten, men det behövdes nya betesmarker. Pappa gjorde inhägnader av trä. Det var mycket jobb med det också. Tyvärr ruttnade träinhägnaderna också fort. Det var oftast björkslanor, fulla av säv. I en inhägnad för sig själv gick ungtjurar. De flesta skulle snart bli mat. Det visste Petter. I en stor hage gick fåren. Några var svarta, men de flesta var vita. Det var fest när pigorna klippte fåren. Några drängar hjälpte till. Det var tävling, om att klippa fortast. Det tyckte Petter var spännande att se. Det var också roligt att se lammen, bland fåren. De var så söta. Söta var också flickorna på gården. ”När jag blir stor skall jag gifta mig med Karin”, tänkte Petter. Karin var ett år yngre. Bra på det mesta, ljus och lockig. Han vågade inte säga någonting till sin bror. Då hade han blivit utskrattad. Hästarnas hage var också stor. Det var ”ardennerhästar”. De var grova och starka. Pappa brukade använda dem, när han släpade timmer från skogen. De kom också bra till pass när husbonn, med familj åkte till kyrkan. Pappa tyckte ändå att det var hans hästar. 

I ladugården byggde svalorna bo upp vid taket. Ungarnas pip hördes oavbrutet. Därinne höll grisarna till i små bås. Det var varmt och mörkt därinne. Fönstren var för små, tyckte Petter. När han gick fram till grisarna snodde de runt, och grymtade. I ett bås fanns en jättestor galt. I ett annat flera suggor, med gulliga ungar. De pep och väsnades, när Petter kom nära. Under golvet, i ladugården bodde katterna. Alla på gården älskade katter. Dom fick bara inte bli för många. Pappa brukade dränka kattungar. Han stoppade de nyfödda i en påse av tyg. Några stenar låg i botten. Han knöt om där uppe, och kastade påsen i en damm. Påsen sjönk. Petter tänkte på att kattungarna ännu var blinda. ”Kanske de inte förstår vad som händer”, tänkte Petter. ”Kanske de inte lider”. Petter tänkte ofta på kattungarna. När Petter var 27 år, flyttade han till Rörö, och blev dräng där. Han fastnade för Lena Larsdotter. De blev kära, och gifte sig. Lena var lotsänka, och hade det gott ställt. De fick det bra. Petter tjänade ganska mycket, och kunde framförallt hålla i pengarna. Det blev aldrig hans barndoms kärlek, men det blev något lika bra. Lena var också ljus och blåögd, med lockigt hår.

Lena

Lena föddes 1766 8/5. Hon dog 1835 18/7. 

Lena Larsdotter, född i Björlanda, var Farfars Morfars Mor. Hon dog i Rörö, Öckerö. Bosatt på Rörö. Hon gifte sig med Petter Andersson Åberg, på våren år 1790. De fick nio barn. Tre pojkar, och sex flickor. Den äldste pojken föddes på hösten år 1790. Han fick heta Anders Åberg. Lena var först gift med Anders Svensson på Rörö. De gifte sig på hösten år 1787. Han dog redan efter ett år. De hann få ett barn. Anna Andersson. Hon föddes på våren år 1788. Anna blev bara elva år gammal. Två år efter första makens död, gifte Lena om sig med Petter. Lena var uppväxt på en gård i Björlanda. Hon var nummer tre, i en syskonskara av sju barn. Hon hade en bror som var äldst, och en äldre syster, som var två år äldre. Brodern var fem år äldre. Hon fick sedan fyra mindre syskon. Det var tripp trapp trull. Vart annat år kom ett syskon. Först kom tre bröder. Minst var en flicka. Elin. Lenas förlossning gick bra. Mamma var frodig och lagom kraftig. Pappa var storvuxen och stark. En äldre kvinna var med vid förlossningen. Pappa väntade oroligt. Dörren till sovrummet var stängd. Efter fyra timmar kom gumman ut. ”Nu kan han gå in”, sa hon. I famnen på Mor låg ett rosa knyte. ”Det blev en flicka”, sa Mor. Eftersom hon fick en pojke först, tyckte hon sig ha rätt att få flickor. Nu fanns i alla fall en pojke att ta över. ”Jag vill kalla henne Lena”, sa Mor. Hon fick heta Lena.  

Det var en liten gård. De hade varken pigor eller drängar. Ibland fiskade Pappa, men mest slet de med gården. När han fiskat kom han hem med ål, och lite plattfisk. Det var vad som fanns vid Björlanda. Lena tog sig och växte upp. Hennes storasyster tog hand om henne, när Mor inte kunde. Mor mjölkade kon. Lena tyckte det var underbart att se på. Hennes äldre syster hette Matilda. Matilda försökte lära sig mjölka, redan när Lena var fyra år. Matilda var sex. De lånade en ung tjur från granngården. Kon och tjuren var snälla. De betade på fält, omgärdade av gärdsgårdar. Ibland slet Pappa, med att bygga nya gärdsgårdar. Lena hjälpte aldrig till. Det var ”karlgöra”. Lenas äldre bror, Johan, hjälpte till så gott han kunde. Johan var stor för sin ålder. Det hade han väl efter Far. I ladugården höll katterna till. Dem älskade Lena. Särskilt en gråstrimmig liten. Den tog hon till sig redan, som nyfödd. Den drack den mjölk Lena hällde upp, och tuggade på de små bitar kött, Lena gav den. Svalor byggde bo vid taket. De flög ljudlöst, och fångade flugor, och insekter i luften. Från bona hördes ett ständigt pipande. Svalungarna gjorde nog inget annat än åt. I häcken invid huset hittade Johan ett bo. Det var flugsnappares bo. Johan visade Emma och Lena.   

Johan förstod sig på naturen. Han var så intresserad, och visste namnen på alla träd, blommor, och fåglar. Några måsar byggde bo på Ladugårdens tak. När ungarna blev större, hoppade de ned på marken. De var bruna och lite fläckiga. Söta tyckte Lena. De gömde sig i gräset, och föräldrarna dök, när man kom nära. En dag såg Lena en orm i gräset. Hon ropade på Johan. ”Det är en huggorm”, sa han. ”Den är giftig och farlig”. Lena blev rädd. Ormen ringlade iväg, och försvann i det höga gräset på baksidan av ladugården. I ladugården fanns en våning till. Där hade Pappa gräs till kon. Tidigt på hösten, slog Far gräs på ängarna. Mor krattade. Matilda och Johan hjälpte till. De samlade gräset i högar. Det fick torka i solen. Pappa lånade en häst. Han hade en vagn som spändes vid. Så körde han ut till ängarna. Far, Mor, och Johan hystade upp det torra gräset på vagnen. När vagnen var full körde de till ladan. Det var ett väldigt slit att få upp höet på kullen i ladugården. Ibland lade Pappa hö bara utanför. Det var om kvällen. Hästen skulle spännas loss, och lämnas tillbaka i tid. I ett särskilt litet hus invid ladugården, åt skogen till, hade de en gris. Johan visste att grisar behöver ljus, och är renliga. Pappa hade gjort huset större. Fönstren blev två. Grisen sköttes noga. Det fick inte bli alltför smutsigt runt den. ”Den har känslor som vi”, brukade Johan säga.   

Vedboden hade varit för liten, tyckte Far. Han lånade hästen och spände för vagnen. Far trivdes i skogen. Johan var med. De fällde unga lövträd. Kvistade och tog hem. De byggde ut vedboden. Hönorna fick maka på sig, men de fick ny plats söder om ladugården. Där var mer sol. Det tyckte hönorna om. Matilda lärde Lena att ta hand om äggen. Ibland värpte de ute under en buske. Då kunde det bli många ägg, innan Lena hittade dem. Kycklingarna var så söta i sin bur. Det tyckte Lena också när hon blev större. Då fick hon ofta ta hand om lillasyster Elin. Lena älskade Elin. När Lena var stor gick hon till dans nedåt vattnet. Dit kom pojkar från öarna ofta. Lena träffade Anders från Rörö. De blev kära. Lena flyttade ut till Rörö. Anders blev sjuk och dog bara ett år efter giftermålet. Som tur var träffade hon då Petter därute. Så var det förr i tiden. Inte bara små barn kunde dö unga. Även vuxna. Då gick det bra att gifta om sig. Skilsmässa var otänkbart, men att en änka, eller änkling gifte om sig var en annan sak. Det första barnet de fick, var Anders Åberg.

Margareta

Margareta var född år 1745.  Hon dog år 1814.

Margareta Larsdotter var min Farfars Mormors Mor. Hon gifte sig med Olof Berntsson, 1773. Han var född 1745, och dog 1812. De fick fyra barn. En dotter, Chatarina föddes år 1789. Dottern gifte sig, när hon var stor med Anders Åberg, på Rörö.  Margareta var liksom sin make, född i Ödsmål. När Margareta var två år, inträffade den ”stora sillperioden”, i Bohuslän. Den startade 1747, och varade till 1809. Ödsmål låg en bit innan Svanesund, sydöst på Orust, men på fastlandssidan. Norr om Stenungsund, en bit in i landet, och något riktigt fiske, förekom inte. Det var mer bondeliv. Margareta var det femte barnet, i en syskonskara om sju barn. Det var tre pojkar, och fyra flickor. 
 

Förlossningen gick bra.  Margaretas Mamma var ännu inte utsliten, vilket var vanligt att mödrar blev, på den tiden. Hennes äldre syster Matilda, var bara två år äldre. När Margaretas Mamma visade den lilla, för Matilda, så utbrast hon, ”henne vill jag leka med”. Det dröjde emellertid några år, innan Margareta dög, att leka med. Margareta fick många yngre syskon. Mamma ville att Margareta och Matilda, skulle passa sina små syskon. Det gjorde de gärna. Minst var en liten pojke, Bertil. Honom tyckte Margareta särskilt mycket om. Ibland följde hon med Pappa till havet. Där hette det ”Näs”. I Näs hade Pappa en liten eka liggande. Det roligaste barnen visste var att gå ut med ekan. Pappa var stark och rodde så bra. Ibland fiskade de. Den fisk de oftast fick var lax, och gråsej. På den tiden tyckte man inte att lax var någonting särskilt. Det var ungefär som sej. Mest önskade de sig torsk, men den gick oftast inte så långt in, som till Näs, söder om Stenungsund. Ibland när det var stilla och vackert väder, rodde Pappa söder ut. De kunde ro förbi Galterön, och ned till Farholmarna. Där gick boskap, och betade. Får sprang över ängarna, och lamm skuttade. Margaretas Pappa var dräng på den stora gården i Ödsmål. När Mor och Far gifte sig, fick de en stuga, med lite marker till. Bonden tyckte mycket om Margaretas Pappa. Han var flitig, och alltid till lags. Han blev nästan som en son i gården. De odlade mycket på sin lilla täppa. Mest potatis förstås. Margareta hjälpte till så gott hon kunde. Hennes äldre syster, visade hur hon skulle göra. Mamma odlade också blommor, för skojs skull. De hade ringblommor, i alla färger. Röda, gula, orange, och mörkröda. Hon hade också krasse, och rosor. De doftade så gott, och kändes på lång väg, när det var stilla och varmt. 
 
Margareta hjälpte till att sköta boskapen, på gården. I en hage gick korna. En tjur fanns också där. På en annan äng, gick kvigorna, och betade rofyllt för sig själva. Ungtjurarna var livliga. Margareta ville inte gå in till dem. Hon hade sett Pappa bli rädd, när de stångades, och rusade mot honom. Hästarna var stora och kraftiga. De var bra när Pappa släpade timmer, ur skogen, men alldeles för starka för att Margareta skulle våga klappa, eller kela med. Gässen gick i en hage bredvid ladugården. De delade hage med några ankor. Margareta tyckte bäst om hönorna, som pickade i gödselhögen, och kilade runt, runt, i sin inhägnad vid ladugårdens kortsida. Tuppen i vackra färger, inspekterade sina höns, och sprang, ibland när det behövdes.  Kycklingarna vistades i sin bur. De växte alldeles för fort, tyckte Margareta. De var så söta när de var små och gula. Snart blev de mycket större, och fick spräckliga fjädrar, istället för det gula. Det märktes snart vilka som skulle bli tuppar. Deras kam, kom tidigare och växte sig större. Margareta tyckte synd om tuppkycklingarna. Hon visste att de snart skulle ligga på middagsbord, och ätas med färsk potatis. Allra mest tyckte hon om katterna. Bonden hade en stor lurvig hund, som skällde så fort man kom nära. Margareta, förstod sig inte på honom. Hon förstod sig på katterna. Det fanns många. Bonden tyckte nog också om katter. En svart tyckte Margareta särskilt om. Den var kärvänlig. De andra gråa var skyggare. Hon kom och drack mjölk ur skålen, så fort det serverades. 
 
Det blev ungar en dag i maj. Under det stora körsbärsträdet. Längst inne i dunklet föddes sex små ungar, blinda och söta. Margareta fick behålla en. Den var svart som Mamman. Den katten blev helt tam, och kunde sova i Margaretas säng. Uppe på ladugårdstaket, fanns ett bo med måsar. Ungarna var söta när de hoppade ner från taket, och sprang omkring. Svalor bodde också där. Bon fanns under tegelpannorna, och inne i ladugården högst upp. Deras små pip hördes jämt. När Margareta blev stor träffade hon Olof Berntsson. De blev kära, och gifte sig 1773. Olof var upptagen av en tanke. Sill. Han ville inte bli dräng i Ödsmål. I så fall hellre på en ö, där han kunde vara med i fiske. Han hade hört talas om Rörö, Rammen, och trankokerierna där. En dag i maj, när det var precis lagom varmt, for det unga paret ut till Rörö. Sillfiske blev inte Olofs hela liv, men det blev en del av meningen med hans liv. Och Margareta förstås. Och deras barn. Den yngsta Chatarina tänkte han och Margareta alltid på. Så som man tänker på ett älsklingsbarn.

Klas

Klas föddes år 1900. Han dog år 1986.

Klas föddes år 1900. Han dog 1986. Morbror Klas var varken min morbror, eller Mammas morbror. Han bara kallades så. När Klas var liten, hade han en vän som hette Evald. De trivdes tillsammans. Evald var ovanlig. Det var Klas också. Klas föddes i Källviken, Bokenäs i Bohuslän. Som liten lärde sig Klas att läsa väldigt tidigt. Klas trivdes i skolan. Där fick han höra berättelser om fjärran länder, och landskap. Klas var sladdbarn i en syskonskara om sju barn.  Han gick ofta ensam. Då var det bra att kunna gå till Evald. De satt i Evalds vedbod, och fantiserade tillsammans. Henric Schartau, var känd för sina psykologiska, och karismatiska predikningar. Klas ville bli som Schartau. Han övade sig genom att predika för Evald. Ibland gick de ut, och Klas ställde sig på en hög sten. Han predikade för Evald. Evald lyssnade. Evald var tyst för det mesta. Det tyckte Klas om. 
 

Ibland var Evald helt annorlunda. Han var fylld av idéer och tankar. Evald drömde om fjärran länder. Det gjorde Klas också. Fast mer och mer tänkte Klas på religionen. Läraren uppfattade Klas tro och tankar. En gång på våren när Klas var nio år gammal, fick han en katekes av läraren. Det var ”den lilla” katekesen. Klas läste och läste. Han predikade för Evald. Han stod på stenen invid äppelträdet. De vita blommorna föll som snö över honom, när han skrek ut sanningar ur boken. Ängen omkring var nyslagen och doftande. Rosenbuskarna var prunkande av röda blommor. Vid vedboden växte krasse och ringblommor, i gult och rött. Uppåt berget, klättrade ljungen, frodig och rosa. Huset syntes bakom träden. Det var rött med vita knutar. När predikan var över, satte de sig tillsammans. De fantiserade om vad som skulle komma sedan. På kvällen somnade Klas med boken vid sin sida. Mamma stoppade om honom, och smekte hans kind. Klas somnade. Han drömde om att han och Schartau var vänner. När han vaknade var det söndag. Pappa och han skulle fara till kyrkan senare på dagen. Sankt Botulfs kyrka låg en bra bit bort. Därför gav sig Far och Klas iväg med god marginal. Klas älskade prästen. När han kom hem hade han mer att predika för Evald. I Källvikens hamn hade Pappa en båt. Det var en ovanligt stor eka, som gick att segla. Klas och Evald var ofta där. De satt i båten och låtsades segla. De fantiserade om att segla till Norge. Klas närmsta bror, hade varit där. I Norge fanns pingströrelsen. Det var kristna, med ett helt nytt sätt att vara. Klas ville dit. 
 
En dag när Klas och Evald var fjorton år, var de i båten, med Klas närmsta bror, Anders. Anders var sex år äldre. De gick ut med båten klockan sju på morgonen. De satte seglet, och styrde mot Lysekil. Det blåste lätt från söder, så båten tog god fart. De styrde ut mot havet. Land låg ändå nära. De tog in mot Smögen, och länsade sakta med revat segel, genom rännan. Efter några timmar passerades Hunnebostrand. De gick ute till havs, men Anders kunde vägen. Han var tjugo år, och hade fiskat långt norr i Västerhavet. På avstånd, in i land, syntes Bovallstrand. Hamburgsund passerades. Klockan var tre på eftermiddagen. ”Är ni nöjda nu”, sa Anders. De tog in i Fjällbacka. Klas var inte nöjd, men han förstod att klockan skulle bli för mycket, om de fortsatte. Särskilt besvärligt, skulle det bli att ta sig hemåt, i sydlig vind. De köpte lite mat. Satt på bryggan i Fjällbackas hamn, och njöt av det nya. Det var sent på kvällen, när de trötta kom hem. En sak hade Klas ändå lärt sig. Det går att ta sig fram, bara man har tid. Klas blev nitton år. Han drömde om Pingstkyrkan. I Göteborg fanns Smyrnaförsamlingen. Lewi Petrus, hörde dit. Lewi var som en Schartau, men levande, tänkte Klas. Han tog sig till Göteborg. 
 
I Majorna hittade han en ledig lägenhet. Det var en etta med dass på gården. Soptunnor. Modern alltså. Den kostade därefter. Klas fick jobb som springpojke, hos en skomakare. Lönen räckte till hyra och mat. På hans första möte i Smyrnaförsamlingen, talades i tungor. Människor kastade sig på golvet, som i kramp. Reste sig sedan upp och talade främmande språk. Prästen välsignade. Klas kände hur allting började snurra. Han föll till golvet. Efter en stund reste han sig. Ord kom ur hans mun. Ord han inte förstod. Klas kände sig lycklig. Pastorn tog fram honom till podiet. ”I dag har en ny människa kommit till saligheten”, sa han. Klas ansikte dränktes i vatten. ”I Gud faders namn välsignar jag dig”, sa pastorn. Klas hade aldrig känt sig så lycklig. Han var nu upptagen i församlingen. Han var också upptagen till Gud. Klas tog sig ned till bänkarna igen. Han fick ett blad med sig hem. Där stod mer om Gud, och församlingen. Klas läste och begrundade. Han somnade på sin gråa soffa. Efter det knackade Klas dagligen dörr. Han delade ut församlingens tidning. Klas gifte sig aldrig. Han var lycklig ändå. Ett Guds barn, som talade i tungor.

Evald

Evald föddes år 1902. Han dog år 1980.

Morbror Klas var inte min Morbror, utan Mammas. Klas var mellanbarn, med två bröder, och två systrar. Klas närmaste vän var Evald. Evald var redan som liten, lite speciell och annorlunda. Evald var sladdbarn med sju syskon. De bodde i Källviken, Bokenäs, i norra Bohuslän. Evald såg inte så bra. När han föddes, sa doktorn, som kallades på, att Evalds Mor inte fick få fler barn. Det var svårt för henne, och hennes man som började gå till andra kvinnor. Det fanns i Lysekil flera kvinnor som inte var så nogräknade. Evalds Far kunde inte motstå frestelsen, nu när hustrun, var förbjuden. Evald växte upp i en splittrad och olycklig familj. Evalds Pappa, Knut, gjorde av med alldeles för mycket pengar. Han började också dricka, och var ofta hemifrån. Han hade en eka i vattnet vid Källviken, som gick att segla, på läns ganska bra. Den använde han bara för att fara till staden. En gång blev det storm när han var i Lysekil. Det var med nöd och näppe han klarade livet. Som tur var blåste det från väster. Knut var stark, och orkade ro båten till en liten ö på vägen. Där slog han läger, och sov i det mjuka gräset, på en udde. Nästa dag bedarrade vinden. Knut lade ut från land, hissade seglet, och tog sig försiktigt hem. 
 

Evalds större bröder skötte deras lilla odlingstäppa. De fiskade också, när inte Knut använde båten. Det var ett hårt liv, och Evalds Mor förbannade sitt öde. Hon kunde knipla och brodera. Det gick att sälja, och lite mat räckte avkastningen till. Evald var minst. Han lyssnade gärna, men gjorde inte mycket. Hans dåliga syn gjorde honom osäker. Han blev också osäker av föräldrarnas ständiga bråk. Hans Mamma, Matilda, grälade ständigt på Knut, som ljög, och försvarade sig okänsligt hårt. Han tyckte att det var han, som var straffad. Matilda tyckte att det var hon. Klas lärde känna Evald när de var fem år. Evald lekte inte så mycket. Ibland fantiserade han, och berättade om främmande trakter. Han hade nog lyssnat på de större, och kom ihåg varje ord han hört. Ibland satt han i vedboden, och bara fantiserade. Klas lyssnade gärna. 
 
Evald var så annorlunda. Antingen var han bara tyst, och stilla, eller också var han fylld av historier och tankar. I skolan trivdes Evald. Han tyckte om att lyssna till läraren, som hade ett händelserikt liv bakom sig. Evald lärde sig gärna att rabbla alfabetet. Han tyckte särskilt om att räkna. Det han inte var förtjust i, var att lära sig psalmer utantill. Där var Klas annorlunda. Allting som hade med religion att göra älskade Klas. Som stor blev Klas frireligiös. Han sålde religiösa skrifter, och knackade dörr. Evald flyttade aldrig hemifrån riktigt. Han följde med på frikyrkliga möten. Män och kvinnor blev hysteriska. De skrek, och kastade sig på golvet. Evald blev rädd. Han såg dåligt, och blev otrygg, när folk betedde sig vansinnigt. Han ville inte följa med till frikyrkan mer. Evald tjänade lite pengar genom att knacka dörr, och sälja små saker. Som vuxen tog han sig in till Göteborg. Han fick sova hos Klas. I Stigbergsbacken fanns en liten lokal. Där kunde Evald hämta tyger, tråd, bestick och, t.o.m. kängor. Evald betalade ingenting. Han fick redovisa efter försäljning. Han begav sig till sitt hem, och knackade dörr. Många köpte. Han begav sig längre upp i Bohuslän, och också in i landet. För honom blev det naturligt att sova under öppen himmel. Ibland fick han sova i en ladugård. Några gånger fick han t.o.m. sova på källarvind, eller i ett uthus. Det var tyger och sytråd, som gick bäst. När en fru blev glad, hände det att Evald fick mat. Han åkte ständigt in till Stigbergsgatan och redovisade, samt fyllde på med nya varor. Han lärde känna andra ”knallar”. De hade ett eget språk, som kallades ”gråspråket”. Det var obegripligt, för vanligt folk. 
 
En doktor som Evald träffade när han var mycket sjuk, tittade bekymrat på honom. Det var inte bara i högsommaren, som Evald knallade. Det var också på tidig vår, och sen höst. Det var inte konstigt att Evald, blev sjuk. Denna gång trodde Evald, att han skulle dö. Det var emellertid, inte därför doktorn tittade bekymrat. Doktorn sa, ”är Evald galen?”. Evald blev intagen på Sankt Görgens sjukhus. Han fick starka glasögon, och såg världen på ett nytt sätt. Där var han i tolv år. Dagarna var lika. Evald längtade ut till sitt fria liv under Almarna vid vägen. Han drömde om sin ungdom och tänkte på Mor och Far, som nu var borta. En gång var han förälskad. Det var Stina i Källviken. Han var fyra år, och hon var tre. Sitt ”gråspråk”, kunde han träna. Det fanns fler knallar, på Sankt Görgen då. Efter tolv år kom det en ung läkare till avdelningen. Läkaren talade med Evald. Han sa, ”Evald är frisk”. Evald fick bo hos en av sina äldre bröder. Han gick gärna ut, och sov under Almarna. Evald var ”frisk”, till slut.